Snapphaneöverfallen vid Halabron och Jämshög 1659

Detta är en något redigerad artikel av den som publicerades i Kyrkhult hembygdsförenings årsskrift 2012.

Senast uppdaterad 2017-10-23

Snapphanar i Jämshögs socken

När Jämshögs socken övergick från Danmark till Sverige den 26 februari 1658 var det många som inte kunde acceptera detta. Det finns många handlingar i arkiven som visar på ett kraftigt motstånd från befolkningen i Jämshögs socken och denna artikel visar endast en liten del av det som hände. En del av namnen har fått moderniserad stavning för att det ska vara lättare att läsa och en del detaljer har även utelämnats eftersom artikeln annars skulle ha blivit för lång.

Den första rapporten efter freden 1658 kom från ryttmästare Måns Windrufwa som skriver att han var i Holje den 18 april 1658 för att kräva in skatterna men att befolkningen satte sig emot. När de svenska ryttarna bland annat skulle besöka länsmannen Jöns Sibbesson i Holje för att få honom att hjälpa till, ”drager han medh hustru och barn ifrån sitt huus”. Om ryttarna stod utanför huset måste den enda flyktvägen ha varit att fly över Vilshultsån. Jöns Sibbesson bodde i en gård som låg mittemot nuvarande Biblioteket i Olofström, på samma plats där Holje Bok en gång inrymdes, och där förre ordföranden i Olofströms hembygdsförening Johnny Karlsson har stått och berättat just äldre historia från Holje. Numera innehar Owe Örkner huset. Jöns Sibbesson ställde sig även på danskarnas sida vid kriget 1677-80 och han rymde till slut från landet. Kungen beslagtog gården i Holje.

Dessutom mötte Windrufwa hårt motstånd i Holje vid sitt besök i april 1658 av Oluf Pedersen och här följde senare många processer. Dessa är bland annat beskrivna av Margareta Granmark i hennes skrift om Oluf Pedersen i Holje. Oluf Pedersen bodde på Knutsingegården. Denna gård var delad på två platser. Den äldsta gården låg där nuvarande Bibloteket ligger och den andra var Lilla Holje. Det berättas att bönderna omringade Olufs gård där Windrufwa var. De låg på tre sidor, en grupp uppe på backen, den andra gruppen befann sig söder om gården och den tredje red in mot byn. Eftersom den tredje gruppen red mot byn måste Oluf ha bott på Lilla Holje vid detta tillfälle.

Det skulle snart visa sig att detta motstånd bara var början och inledningen till det kända snapphaneöverfallet vid Halabron och ett utanför Jämshög. Följande berättelse är hämtad ur ”Skånska Generalguvernementetskansliet DIIIea:1” där några av de som deltog ställdes inför rätta och återgav vad de varit med om.

Snapphaneöverfallen vid Halabron och Jämshög 1659

Sent på eftermiddagen, skärtorsdagen den 31 mars 1659, var 15-årige Mats Gummässon från Pieboda och en gårdman som hette Torsten hos Peder Kramer i Ljungryda och högg gärden. När de höll på att arbeta kom det en dräng som Mats moder Sitze hade skickat. Drängen berättade att Mats måste komma hem för det hade varit sex svenska soldater där och tagit fyra sidor fläsk som pant för att hon inte kunde betala skatten. För att få tillbaka fläsket var de tvungna att få fram pengar. Sitze bad Mats gå antingen till Boafall eller Alltidhult.

Mats Gummässon gjorde omedelbart som hans moder hade sagt och kom ganska snart till Alltidhult. Där såg han några snapphanar som låg och vilade ganska nära gården. Där fanns hans styvfar Jacob, Ljungryda-Pellen, Lilla-Sverker från Rödhult, Håkan-Bagge från Rödhult, Kierra-Joen och Kierra-Clemedt som var bröder från Jämshög och hette Joensson, Jöns Eriksson från Jämshög, Lauridz Jonsson, Jacob och Peder Lauridsson, Jeppe Raffn, Lille-Nils från Röhult och Jöns i Baggeboda.

Mats styvfader Jacob frågade Mats vart han skulle gå. Mats berättade vad som hänt och att han behövde lite pengar. Jacob svarade att ”han inte skulle få några shilling utan hellre skulle han få skälm och den som lånar dig ska också gå åt fanders med. Du ska gå med mig”, sa Jacob. Mats ville inte utan sa att han måste hem till sin moder och säga hur det gått. Jacob och de andra sa att han måste gå med dem annars skulle de skjuta honom. Jacob sa till Ljungryda-Pellen, Lille-Sverker och Joen Mogensson att de skulle se till Mats så han inte gick iväg. Jacob och några av de andra gick in i huset för att hämta Joen Gädds söner, Joen, Jöns, Simon och Laurids. Det blev en väldig diskussion och fadern i huset, Joen Gädd, bad att sönerna skulle få bli hemma och Simon och Jöns hustrur kom ut och skrek och grät om att deras män måste få stanna hemma. Jacob bad dem gå ”med det fanden togo dem”. ”Jag ska göra karlar av dem”, sa Jacob, och sedan följdes alla åt ner till Baggeboda. Här gick Jacob in och hämtade en bössa som Mats fick istället för den yxa han haft med sig. Jacob sa till Mats att han ska skjuta annars skjuter de honom. Sedan gick de ner till Halabron där de visste att ryttarna skulle komma fram.

Förberedelsen och överfallet

Holje 1709. Källa: Lantmäteriet

Jacob från Pieboda delade in dem i tre grupper. Den första gruppen ledde Jacob som hade 10 personer med sig. Det var Ljungryda-Pellen, Lilla-Svärker, Lilla-Nils från Rödhult, Kärra-Joen Mogensson från Jämshög, Kärra-Clemed Mogensson från Jämshög, Joen Joensson från Alltidhult, Jöns Joensson från Alltidhult, Håkan-Bagge från Rödhult, Jöns Håkansson från Baggeboda och Simon Joensson från Alltidhult. Dessa ställde sig öster om bron, på den sidan som vägen leder mot Holje by.

På Lantmäteriets karta över Holje år 1709 som syns här jämte går det en liten väg från Holje by upp till gamla Halabron som ligger i övre vänstra hörnet. Lägg märke till kärret norr om bron där Mats Gummässon och Jeppe Raffn vaktade hästarna.

I den andra gruppen var Jeppe Raffn och Mats Gummässon. Dessa fick gå lite avsides till kärret norr om bron för att vakta hästarna.

Den tredje gruppen bestod av Jöns Eriksson från Jämshög, Laurids Jonsson, Peder Lauridsson från Augerum och Laurids Joensson. De var utställda väster om halabron, på den sidan bron som ryttarna kom från.

Det hade nu blivit skymning och de låg alla och väntade. Plötsligt dök fyra ryttare upp. De passerade den ena gruppen, ridandes två och två, och började rida över bron i riktning mot Holje. När de är nästan över så skjuter först Ljungryda-Pelle och Lille-Joen ner den ena ryttaren och Jacob och Joen Mogensson sköt ner den andra av de ryttare som red först. De andra två försökte då vända och ta sig tillbaka. Då började gruppen som låg väster om bron att skjuta. Peder Lauridssons bössa klickade och Jöns Eriksson från Jämshög och Laurids Jonsson från Pieboda träffade inte sina mål. Laurids Jonsson från Alltidhult sköt inte ”löst”. Jacob och Lille-Nils sprang då ut på bron och kom ifatt de båda ryttarna och sköt ner dem. Den ena ryttaren blev sårad och försökte resa sig och sa till Jacob att” få quarter” men Jacob sa ”vet nu skall du få” och tog sikte och sköt ner honom på nära håll.

Vägen vid gamla Halabron i riktning mot Holje. Här kom soldaterna ridande två och två. På andra sidan bron låg elva snapphanar och väntade. Bakom soldaternas rygg låg ytterligare fyra snapphanar. Foto: Göran Gunnarson Mendys 2012.

När alla fyra ryttarna var döda, drog de dem avsides och klädde av dem alla kläder och samlade ihop deras mundering och la det på soldaternas fyra hästar. Mats Gummässon dröjde kvar något i kärret och kom inte fram förrän de hade plockat ihop bytet men Jeppe Raffn sprang fram strax efter skotten. Vilka som tog ansvar om bytet är osäkert men det var antingen Jacob, Lille-Nils, Jöns Håkansson i Baggeboda eller Lille-Joen från Alltidhult. De skulle också ta de fyra hästarna runt sjön mot Rödhult. De andra gick över isen till Baggeboda och hade där ett möte.

De som inte hade skjutit skulle få en halv Rd istället. Detta gällde Mats Gummässon, Jeppe Raffn, Simon, Jöns och Laurids Joenssons i Alltidhult och Peder Lauridsson i Augerum men Mats Gummässon fick aldrig se några pengar.

Mats Gummässon gick sedan hem och dagen efter kom Jacob också hem till sin hustru Sitze i Pieboda. Jacob berättade inte var bytet var gömt men han gick varje dag till Rödhult tillsammans med de andra och drack och var väldigt våldsam. Han slog även Sitze och sen försvann han därifrån.

Här uppe låg elva snapphanar gömda. Det fanns gott om gömställen med utsikt mot Halabron. Foto: Göran Gunnarsson Mendys 2012.

Det hade nu blivit skymning och de låg alla och väntade. Plötsligt dök fyra ryttare upp. De passerade den ena gruppen, ridandes två och två, och började rida över bron i riktning mot Holje. När de är nästan över så skjuter först Ljungryda-Pelle och Lille-Joen ner den ena ryttaren och Jacob och Joen Mogensson sköt ner den andra av de ryttare som red först. De andra två försökte då vända och ta sig tillbaka. Då började gruppen som låg väster om bron att skjuta. Peder Lauridssons bössa klickade och Jöns Eriksson från Jämshög och Laurids Jonsson från Pieboda träffade inte sina mål. Laurids Jonsson från Alltidhult sköt inte ”löst”. Jacob och Lille-Nils sprang då ut på bron och kom ifatt de båda ryttarna och sköt ner dem. Den

Den här bilden är tagen 2012 vid länsväg 121 i Jämshög. Kameran är riktad mot Hässlehult och Rösjö. Två ryttare, på väg till Rösjö för att inkräva skatt, blev överfallna och dödade. Sannolikt skedde överfallet någonstans här. Foto: Göran Gunnarsson Mendys 2012.

ena ryttaren blev sårad och försökte resa sig och sa till Jacob att” få quarter” men Jacob sa ”vet nu skall du få” och tog sikte och sköt ner honom på nära håll.

Av de sex ryttare som tog fläsket från Sitze var det fyra som red mot Halabron. De två andra, en corporal och en ryttare, hade ett annat ärende. De skulle till Frende Nilsson i Rösjö och inkräva skatt. De red genom Jämshögs by mot Rösjö och på vägen blev de överfallna av Bodela-Bengt och någon eller några icke namngivna personer strax norr om Jämshögs vång. Corporalen dog direkt och den andre blev svårt sårad. Bodela-Bengt visade ingen pardon utan sköt honom direkt.

 

 

Efter överfallet

14 dagar efter midsommar, drygt tre månader efter överfallet, när Mats Gummässon gick och slog i en vång i Pieboda kom Kierra-Joen i Jämshög och hade en värja med sig. Jacob, Ljungryda-Pelle och Lille-Sverker samt Kierra-Joen sa, att eftersom han inte fick sina pengar skulle han ta denna värja. Han skulle också skaffa sig en bössa och vara beredd att följa med dem. Han gick med dem ett litet stycke och satte värjan i en bok.

Mats Gummässon var nu rädd och rymde därför till sin syster. Hon var änka och bodde i Asarums socken. Där var han till 14 dagar efter Michaeles tid, i mitten av oktober, och då fick han höra att han var efterlyst som snapphane. Han bestämde sig då att stanna kvar hos sin syster och så fort han hörde något sprang han ut i skogen och gömde sig. Onsdagen den 2 januari 1661 blev han ändå infångad och han gav sig frivilligt.

Jacob flydde ner till Mjällby socken. Vidare lämnade Jacob 300 Rd hos herrskapet i Råbelöf för att han hade slagit ihjäl Sibbe i Jämshög. Dessa pengar kom sannolikt från soldaternas kassa.

Lista över efterlysta snapphanar

Den 5 februari 1661 gjordes en lista på snapphanar som var efterlysta. Följande fanns med på denna lista, som även innehöll personer som inte var med vid överfallet vid Halabron utan varit med i andra överfall:

Jacob i Pigeboa er huvudmördare

Håkan i Köllja (Holje) dito er capitain för Snaphanar

Ljunrya-Pelle er huvudmördare

Lille-Nills från Röehollt Dito

Lille-Svärke från Röehollt mördare

Håkan af Pigeboa mördare

Jon af Alltidhollt

Jöns af Alltihollt

Lars Jonsson af Gembsiö

Jon och Clemedt kallade kärreheerar, Mördare

Jöns Göing af Gembsiö, Wåldman

Stör-Lars af Gembsiö, skutit och slagit sin Moder

Jösse af Skiellmershollt, rebellare

Bodeles-Bengt, Mördare

Jöns Ericksson Gembsiö, Mördare

Håkan-Bagge, Mördare

Jöns af Baggeboo, Mördare

Nills Kullefall, Mördare

Sven Eriksson af Pigeboa anklagad för Mördare

Herman af Boa, rebellare

Far-Lille af Gembsiö, Våldman

Abraham af Willshult, rebellare

Sven Hågansson af Höllie o hans broder, Mördare

Mats Gummässon i Pieboda ställdes inför domstol 19 januari 1661och dömdes i november 1661 till tre års straffarbete. Bröderna Simon och Laurids Joensson från Alltidhult dömdes också vid samma tillfälle till tre års straffarbete. Peder Lauritsson, som tidigare av en åtta-mannanämnd blivit dömd till döden på grund av att han hade varit mer delaktig vid överfallet samt varit med snapphanarna i andra överfall, ansåg man att han hade trots allt inte varit med om att döda någon, utan endast ridit med. Därför dömdes han till samma straff som de andra. Jeppe Raffn steglades redan år 1660 för att ha varit med i ytterligare överfall och dödat bland annat i Levershult.

Motståndet fortsätter

Av Oluf Pedersen i Holjes barn var det flera som var på danskarnas sida även i kriget som började 1677. Bodel gifte sig med Olof Mörk och de var bosatta i Gränum. Bodel köpte en häst av snapphanen Helvetes-Jössen, en snapphane som senare blev avrättad.

Av Bodels barn var det bland annat en dotter Bengta som gifte sig med Åke Nilsson i Gallryda i Mörrums socken. Åke var inblandad i affären med den häst som Bodel köpt.

Erik Jeppsson i Vällust var gift med en annan dotter till Bodel, nämligen Sissa och hon benämns som snapphane. I Listers häradsrätt 24 november 1681 vittnar Hanna Matsdotter i Mörrum att Erik Jeppssons hustru Sissa ville att hon skulle gå till Farabol för att hämta pengar hos ”Nissen i Farabol”. När Hanna frågade varför, sade hon att det var för två oxar som Erik stal från Olof i Kråketorp. Då sade hon ”nej min själ går jag inte dit”. När Sissa låg på sitt yttersta hos sin moder i Gränum sade hon: ”Gud förlåt Nissen i Farabol han måtte betala min man de oxarna, jag fick nu rätt min död jag gick dit efter pengar”. Sannolikt var Sissa jagad som snapphane och blev skjuten när hon försökte ta sig till Farabol.

”Nissen i Farabol”, det var Nils Bengtsson, son till Bendt Jensen och Hanne Olufsdotter i Hässlehult. Hanne var dotter till Oluf Pedersen. ”Nissen i Farabol”, blev stämd ett flertal gånger för att ha köpt oxar och sålt dem vidare, någon gång efter bara några timmar, upp till Härlunda socken. Dessa affärer är invecklade och vi lär få höra mer om dessa i framtiden och även om snapphanarna som vi läste om i början.

 

3 tankar på “Snapphaneöverfallen vid Halabron och Jämshög 1659

  1. Hej!
    Jag har också tagit mig igenom dessa spännande och intressanta texter. I början av berättelsen anger du att Lille-Nils ort är Alltidhult. Det ska vara Röhult. I min nyutkomna bok om Alltidhult har jag också med denna färgstarka historia. Där har jag valt att genomgående använda namnet Joen Gied på fadern i Alltidhult eftersom jag funnit det vara det vanligaste namnet på honom och även det mest begripliga. Lite roligt är att min man Hans Rosenlund är ättling till Joen Gied!
    Hälsningar
    Ylva

    • Hej Ylva!
      Du har säkert bättre koll på de personerna än vad jag har. Det är flera år sedan jag läste det och jag har inte kopiorna till hands så jag litar på att du har rätt. När det gäller snapphanar, friskyttar et.c. så finns det säkert ännu mer att hämta ur de olika arkiven. Tyvärr har jag inte så mycket tid som man önskar.
      Otroligt roligt att ha en personlig historia till dessa människor. Lite avundsjuk på Hans 🙂
      VH
      Göran

  2. Spännande läsning!
    Jag slås av hur svårt de mer fredliga människorna får det i sådana här situationer. De mer drivande och upprörda över ”oförrätterna” tvingar de andra med sig. ”Är du inte med oss, är du mot oss! Bara att välja!”. Så här var det säkert också i Jugoslavien under 90-talet och idag på många ställen i Mellersta Östern.
    Sedan förstår man att överhetens övergrepp, vare sig den skedde från dansk eller svensk sida, ledde till motstånd en lång tid.
    Skriv gärna mer om snapphanetiden. I skolans historieundervisning ingick ju inte mycket om svenska statsmaktens övergrepp i Skåneland.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.